Playa quemada

La flor azteca

Los monstruos del Riachuelo

El amor enfermo

Marvin

Auschwitz

Adiós, Bob

Playa quemada

La fe ciega

Auschwitz

El Corazón de Doli

La otra playa


11.28.2005

ADENTRO Y AFUERA

Tuve el primer sueño el día que empecé a trabajar en lo de Gómez. Yo subía al entrepiso por una escalera de madera. Encendía la luz: era un desván con porquerías, cajas atadas, ventiladores y baúles. Iba a buscar una jaula de las que había en el piso, apiladas contra la pared derecha del cuarto. Las jaulas estaban cubiertas por una sábana sucia.
La arranqué de un tirón. Detrás de los barrotes, sorpresivamente, vi pájaros muertos. Secos, marchitos. Fue algo muy desagradable para mí, porque entendí que las jaulas se guardaron con los pájaros piando y que ellos, después, murieron de hambre y oscuridad y se descompusieron sobre la bandeja de hojalata. Adentro. Pensé en la locura de esos pájaros. Se lo dije a Gómez, pero no me escuchó.
Bañar el primero de los bobis también fue una experiencia desagradable. Yo me había presentado a ese trabajo sin saber, pero al borde del hambre y sin un centavo. El sueldo era excelente y el trabajo parecía sencillo. Qué iba a sospechar lo de los sueños. Cuando terminé de bañar al primero, creí que nunca más iba a poder hacerlo. Y así fue cada vez. "No hay que pensar", decía Gómez. Él era el dueño de la Empresa, y venía siempre de saco y corbata negra, con la pelada brillante, brillante. Como si se la untara con aceite.
- No hay que pensar. Antes fueron seres humanos, pero ahora son sólo objetos. Yo empecé como usted, y aquí me ve. Alguien lo tiene que hacer.
Pasó una camilla con un cuerpo desnudo cubierto por un sobre de plástico. Era una anciana. Alcancé a ver que tenía sangre seca debajo de la nariz. El hombre que empujaba la camilla era un negro. Me miró y se rió (quizás la impresión reflejada en mi cara le causara risa). Gómez pegó unas palmaditas en el vientre fláccido de la vieja. El cuerpo tembló.
- Aníbal -le dijo al muchacho-, dejamelá como a una novia.
Y palmeó también el hombro de Aníbal.

Descubrí que Aníbal siempre se reía. A primera vista parecía ser un muchacho grosero y descuidado, pero resultó un buen compañero. Me indicó unas cuantas cosas. Es curioso, pero yo suelo ser muy reservado y desconfío de la gente como del propio diablo; sin embargo entablé una relación inmediata con él. Su risa me parecía horrible, enferma, pero quizás fuera lo menos malo entre todos aquellos males.
El sueño comenzó a repetirse (ya era la tercera vez que lo veía) y se lo conté a Aníbal. Él se rió y me dijo que no le prestara atención.
- A veces se ven cosas -aclaró-, pero no hay que creer en eso. Siempre todo parece ser mucho peor de lo que en realidad es.
Entramos al baño que me había tocado y las piernas comenzaron a temblarme de la excitación.

Me quedé solo. En esa habitación había varias cosas: una mesa chica revestida en fórmica imitando madera, un lavatorio, una bañera grande de hierro fundido, cinco frascos, una botella con desinfectante y un cadáver de hombre desnudo. Los frascos estaban apilados sobre el borde de la bañera; el bobi, adentro. Abrí las canillas. El agua le golpeó en el estómago y me pareció que había sufrido una ligera contracción en la piel. El chorro, duro y perforador, cavó un pozo a centímetros de su ombligo, lo que hacía parecer que tenía dos.
Éste era un detalle extraño. La piel se le arrugaba en pliegues, como las ondas que se forman en la superficie del agua al tirar una piedra. Era un muerto petiso y gordo, del tipo de Gómez. Tenía una cicatriz en el bajo vientre, de alguna operación, y muy poco pelo. Estuve largo rato mirándolo, sentado al borde de la bañera. Me lo imaginaba contador, pero en la planilla sólo figuraba el motivo de su muerte, en manuscrito. No me esforcé en leerlo. No me interesaba la muerte en lo más mínimo; sencillamente estaba allí porque no podía encontrar trabajo de otra cosa. Era imposible conseguir algo digno. Y ahora te limpio los sobacos, gordito. Aníbal me había contado de cuando le tocó lavar al portero de su edificio. Hacía nada más que una semana se habían trenzado por no sé qué pavada de los ascensores; el portero gritó hasta que se le cansó la garganta.
- Y ahora ya ves -dijo. Sonreía mientras hablaba.- Tarde o temprano, siempre pasan por el cepillo de Aníbal.
Como si él fuera eterno, un poco Dios. Apreté mi propio cepillo con furia, para no morir nunca.

- Un bobi es piel, huesos y tiempo. Un bobi es poco tiempo. Es descascaramiento, pudrición.
Gómez frotaba el tenedor con el cuchillo al decírmelo. Ese momento era como ir a misa, y era necesario que todos los que limpiaban pasaran por él. Había trozado el bife en pedazos pequeños y se llevaba esos pedazos a la boca, acompañados con alguna papa o una rodaja de tomate que pescaba directamente de la fuente.
- Un bobi es como una bolsa plástica de basura. La piel es la bolsa. Lo que hacemos nosotros es mostrarles al resto que la bolsa es blanca como la nieve. Que el contenido no afecta las apariencias. Todos saben que adentro hay basura. Pero eso es asunto de gusanos. Los gusanos devorarán esa basura. Yo sentía su masticación, y Gómez parecía el rey de los gusanos, devorando la carne podrida.

"Me acerco a las jaulas tapadas. La luz del desván pestañea, indecisa por enseñarme lo que va a pasar, lo que voy a ver. Yo no presiento nada. Las jaulas que se guardan, siempre se cubren con una manta. A su vez, con el tiempo, el polvo cubrirá a la manta. A ésta, por ejemplo (¿era blanca, gris, marrón?). Los dedos se me crispan al contacto del género. Descorro el telón. Los pájaros, en el suelo de chapa de la jaula, duermen su sueño eterno, con los picos abiertos."
Abro los ojos. Tengo las manos sumergidas adentro de la bañera llena de agua sucia. Saco el tapón. Nadie me está mirando. Si sé que me miran no puedo soñar una sola imagen.

¿Cómo flotan los muertos? Qué pregunta. Empujando con mis manos en el medio de la cabeza de este fraile (le digo fraile porque tiene un círculo sin pelo y bastante crecido a los costados), lo sumerjo hasta que desaparece. Los pelos que cubren sus orejas y la nuca expresan tímidamente el movimiento. Flotan con más tranquilidad que el resto del cuerpo, como diciendo "si nosotros todavía tenemos cuerda para rato". Cuando aflojo, el cuerpo vuelve a la posición inicial.
Aunque me prohibieron esto de sumergir las cabezas, lo sigo haciendo. En la soledad, uno hace todo lo posible para zafar de lo permitido.

Lo más difícil es darlos vuelta. Aníbal me dijo: llamame que te ayudo. Me habían dado un viejo choto con una metástasis múltiple. Me daba repulsión, y eso que ya había lavado. Creo que lo que más asco me daba era saber que tenía cáncer adentro. Como si el cáncer fuera un bicho que en cualquier momento pudiera salir por la boca y morderme un brazo, y contagiarme su rabia.
Cuando lo fui a buscar a Aníbal a su baño, él estaba lavando a una pendeja. Me enojé, porque ahí me di cuenta que me habían soltado los peores. Le dije si no le daba vergüenza. El agua jabonosa dejaba ver parte de los pechos erguidos de la mocosa. Tendría veinticinco años.
- ¿Ah, sí? -dijo él- Andá a ver qué lindas piernas tiene.
Sumergí mis manos en el agua hasta tocar el fondo de la bañera.
- Accidente de tren -completó Aníbal-. Se desangró sobre las vías.
Le habían trabado los muñones con un tirante cruzado sobre el vientre, para que la cabeza le quedara afuera.
Yo estaba temblando cuando entramos a mi cuarto. Aníbal me ayudó a dar vuelta al viejo. Seguía cagándose encima. Él dijo: - Mande bala, nomás, compañero -y me pasó el cepillo. Se refería a que le limpiara la mierda raspándole la piel. No pude.

"Es una viejita muy dulce y aparece reclinada como una buena abuela, adentro de la bañera. El agua está tibia. La expresión me trae recuerdos de mi propia abuela, o tal vez de una vecina de mi abuela. Sus labios están pegados. El mentón roza la superficie quieta del agua. Le echo colonia de uno de los frascos; una lavanda. Así parece que estuviera más alegre, pero no. Está muerta. La muy conchuda. ¿Espero palabras de su boca de mujer? ¿Que me cuente de su vida, de sus hijos y sus amores? Todo eso está quieto, balanceándose sobre el agua como el cepillo; casi quieto. Que me diga de aquel macho que le chupó por primera vez estas tetas colgantes, estos dos nidos deshabitados. Pero su boca enmudeció y sus oídos no responden al pedido mío muy cerca de su rostro; yo mojándome la pera en su agua final. En el agua que su tacto no alcanza. En el agua que fue."

Lo vi a Aníbal hablando con el marido de la chica, que parecía desconsolado. Se agarraba la cabeza con las manos y Aníbal intentaba tranquilizarlo. Fue justo al irme; marcaba mi tarjeta y oí que le decía palabras de aliento a la vida. El hombre tendría unos treinta años y nervios de alterado mental. En un momento se dio vuelta y salió corriendo. Yo aproveché para saludar a mi compañero, que sonreía.
- Siempre sonriente -le dije.
- Sí -dijo él.
- ¿Y ése? ¿Lo asustaste?
- ¿Qué?
- El que se fue corriendo.
- Era el marido de la del tren.
- Me di cuenta.
Guardé mis manos en los bolsillos y él alzó los hombros, sacando pecho. Con un orgullo inexplicable, dijo:
- No sabe que yo también la vi en bolas.

Había uno en el grupo que afirmaba haberse cogido dos o tres bobis, sin ningún tipo de reparos. A mí me parecía un tema siniestro. A Gómez no le importaba. Él miraba pasar la vida desde su corbatita y, mientras entrara plata, la sexualidad de su personal lo tenía sin cuidado. Aunque para mí no era un problema estrictamente moral, sino más que eso. Era la náusea en toda su amplitud.
- Inclusive -agregó otro de nuestros compañeros, uno tan delgado que parecía no tener carne sobre los huesos-, una vez se cogió a un pibe de catorce. El pibe tenía leucemia.
Lo miré espantado. El tipo afirmaba cada disparate que decían el flaco o Aníbal. Hacía que sí con la cabeza. Dije:
- Debe ser feo.
El tipo puso cara de no importarle, para agregar:
- Si te ven.

Aníbal, al principio, me había dicho que rezara para que no llegara uno con enfermedades en la piel, porque me lo iban a dejar "sí o sí". Lo dijo con la seguridad de aquel al que le ha tocado ya, a su pesar, lavar un leproso.
- Me acuerdo de ése que vino lleno de estrías y granos. Yo era recién llegado, así que me lo soltaron adentro de la bañera. Los granos se reventaban al paso del cepillo. Y vos sabés: el pus es como el óxido; jamás descansa.

Seguí soñando con aquellos pájaros. Todas las tardes cerraba la puerta con llave y me tiraba al costado de la bañera, en paralelo con el bobi, pero con la cabeza para el otro lado. Me acostumbré así; Aníbal me dijo que todos lo hacían. Era la siesta. Hasta Gómez se acostaba a dormir.
- Nadie jode a nadie. Hay una hora, en este lugar, en la que todos somos como muertos.
Cruzaba las manos sobre el tórax, aparentando la postura de un bobi en el cajón.
- ¿Por qué creés que los ponen de esa manera?
- No sé. Para que duerman más en paz.
Aunque crucé los dedos sobre el pecho, los sueños se me hicieron más reales y desesperados. "¡No puedo aguantarlo!", le grité a Aníbal, con la cara desencajada por la tensión. Él sonreía con tranquilidad.
- A esta hora de la tarde -dijo-, tus pájaros te salvan de ser igual a ellos.

Gómez contó que a la mañana habían llevado uno con tres tiros: dos en el pecho y en el hombro derecho y el tercero en la cara, debajo del pómulo también derecho. Y que las instrucciones eran "velarlo a cajón abierto".
- ¿Y?
- Le dije a Aníbal, que se da maña para todo, que le arreglara la cara.
Aníbal levantó los hombros.
- ¿Y qué hiciste?
- Un relleno con pastina marrón. El tipo era un groncho de la mafia del Once. Medio chino. Después le agregamos maquillaje y lo dejamos secar. Antes lo habíamos lavado, se entiende. Cuando secó el maquillaje, lo unté con parafina. La cara le brillaba como un bronce. Era otra persona; la madre lo vio y se puso a llorar de la emoción. Te juro; un maniquí. Lindo como un maniquí en una vidriera.

En la mañana del martes entró una contracturada. Los demás no me avisaron. Aníbal, en un momento, parecía que iba a decirme algo, pero se arrepintió y me dejó sólo con la dura adentro de la bañera. Los otros le habían prohibido que me avisara. Abrí las canillas. La señora tendría unos setenta años. Yo estaba distraído porque trataba de pensar en otras cosas. Fundamentalmente en mis sueños. Entonces apoyé mis manos sobre su abdomen de piedra y las piernas se le encogieron de un tirón. El susto me arrancó del agua, martillándome la cabeza contra el lavatorio. Quedé tendido en el piso, sangrando. Ellos, que se habían escondido detrás de la puerta, entraron al baño dando carcajadas. Yo los veía como a seres extraños, salvajes. Me pregunté qué estaba haciendo ahí.
- No hay que distraerse con los tiesos -sentenció Gómez. Aníbal me ayudó a ponerme de pie, para agregar:
- Así se mueven los muertos.
Cuando pude tranquilizarme, me di cuenta que había pagado el derecho de piso otra vez. El baño estaba empapado y la bobita seguía ahí, lo más sentada, con la cabeza erguida como la de un tótem.

(En el instante en que me quedé solo, le metí un dedo entre las piernas. Sus labios también estaban duros. El acto me excitó. El agua tibia nos ponía la piel de gallina, a la vieja y a mí. Me dio un poco de miedo y saqué la mano. Su pequeño monte de venus cabía en el centro de mi palma. Tomé el cepillo. Se lo pasé, pero el ruido que hizo me retiró las manos del agua. Su piel era de pergamino; ¡pedía caricias y no el desgaste bruto de mi cepillo! Cerré los ojos sin alcanzar a ver las jaulas.)

Cuando me lo trajeron a Rubén Fernández, yo supe que iba a pasar algo. Tenía la frente descubierta y, fue una premonición, me pareció que iba a complicarse. No quise lavarlo, y Gómez me gritó que desde cuándo elegía cuerpos. Había algo en él que no estaba bien. Entré al baño enceguecido por la impotencia. Leí sus datos buscando una respuesta: CINCUENTA Y SEIS AÑOS; ATAQUE CARDIACO PROVOCADO POR ASFIXIA. Tenía los ojos sin cerrar, con los párpados bloqueados como dos cables adheridos a los arcos superiores. La expresión me alteró más. Parecía no comprender el tema de la muerte. Como yo, o como tampoco lo comprendía Gómez. Lo toqué con desconfianza. Con desconfianza volqué el desinfectante de la botella, hasta vaciarla. Su miembro estaba de pie, duro como un mástil. Se lo bajaba y le volvía a subir. Ahí fue cuando escuché la queja. Como si fuera un ronquido venido desde otro baño. Volví la cabeza y el agua se agitó, huracanada, y una trompada enérgica e instantánea brotó de la bañera, pegándome debajo del mentón; mi cara dio un cuarto de vuelta hacia el frentazo del bobi que partió mis labios y me hundió medio cuerpo adentro del agua. Creo que perdí el conocimiento y lo recuperé, todo en un segundo. Fue tan vertiginoso que salí de ahí de un salto, sin comprender. El tipo se movía en una compulsión continua de brazos y torso, de cabeza y manos. ¿El grito fue mío, o de él? Apreté la botella.
Los otros me encontraron con los ojos abiertos, diciendo cualquier cosa y pegándole más y más botellazos en la cara hasta verlo quieto y sangrante, quieto y mudo, quieto y muerto otra vez. Aníbal me agarró de los brazos. No sé cómo salí de allí.

Amanecí en una cama de hospital. Aníbal estaba sentado a mi derecha, y los tubos de plástico salían y entraban por los agujeros de mi cara. Había soñado.
- ¿Dónde estoy? -pregunté, y él hizo un gesto para que me callara. El cuerpo me dolía como si me hubieran pegado una paliza. Aníbal dijo algo así como que me quedara tranquilo. Traté de recordar qué había sucedido. Vi a los muchachos a mi alrededor, en ronda, sosteniéndome; vuelto un loco. Vi pájaros pegados contra el fondo de una gran jaula. "¿Qué tengo que ver?", me esforcé en preguntarle; él vovió a llevar su índice a los labios para que mantuviera la calma. Una enfermera entró y me inyectó algo en el brazo. Aníbal se borroneó junto a las líneas del cuarto.

Le pregunté por los muchachos. Ya me habían sacado los tubos de la cara y podía reconocer a las enfermeras. Aníbal era el único que venía a verme. Eso me parecía mal. Él dijo:
- No te vienen a ver porque les das miedo.
- ¿Y el tipo?
- Qué tipo.
Un nombre y un apellido que tenía grabados en la memoria, pero del que no sabía nada más.
- Rubén -dije.
- ¿Qué Rubén?
- Rubén Fernández. Decime qué le pasó a ese tipo.
Aníbal me sostuvo por los hombros como si fuera a caerme.
- ¿No te acordás?
- No.
Justo entraba el médico y le pidió que se retirara de la sala. Dio un par de recomendaciones y me dejó solo otra vez. Aníbal abrió la puerta y se acercó a mi cama.
- Dormí. Fue un caso único de catalepsia, que viene a ser algo así como una hipnosis de los sentidos. Nos dijo el tordo. Nunca había ocurrido, y Gómez prometió que nunca volverá a ocurrir. Es casi imposible. Dice que te tomes vacaciones. Que lo que pasó no existe. Que te olvides.
- ¿Por qué?
- Dormí, no te digo.
- ¿Cuánto tiempo estuve inconsciente?
- Tres días.

Esa noche soñé con un tipo con la cabeza vendada. Estábamos en un cruce de dos calles de tierra. Yo me había detenido justo debajo de la luz, porque sentí que me seguía alguien desde la oscuridad. Me di vuelta. El cielo estaba negrísimo de espanto; de la nada salió el vendado. Llevaba una jaula vacía en una mano y enseguida se presentó.
- Fernández -dijo, ofreciéndome su derecha. La apreté sin dudar. Algo explotó adentro de su mano; un algo blando, como una fruta podrida. Me enseñó la palma abierta. Sangre y plumas.

Al otro día volvió a visitarme Aníbal. Yo ya había hilado casi toda la historia mediante preguntas a las enfermeras y retazos de recuerdos que iban apareciendo. Me trajo flores y la novedad de que me darían el alta en cualquier momento. No me sentía del todo bien. Se lo dije y él explicó que necesitaban esa cama. Agregó también que con los muchachos me estaban preparando unas "vacaciones" por la obra social, que iban a ser totalmente necesarias. Gómez y todos opinaban igual. Le dije que no quería irme de vacaciones. Él subió los hombros y siguió hablando de cualquier otra cosa. Le conté que había tenido un sueño con el tipo aquel, y le pregunté cómo estaba. Me contestó que bien, que no sabía mucho, pero creía que bien.
- Resucitado por segunda vez -agregó.
- No entiendo.
- Casi lo matás. La botella chorreaba sangre. Le partiste la cabeza con saña. En dos partes. Todavía está jodido.
- ¿Quién lo vio?
- Nosotros. Gómez. El tipo podría haberle hecho un quilombo de puta madre, y sin embargo prefirió bancarselá.
- ¿Y?
- Y nada, que se salvó por segunda vez. Yo te entiendo. ¿Quién soporta que alguien quiera volver? Nadie. Yo también lo hubiera reventado a botellazos. Había que matarlo.
- Los nervios, che. Del miedo.
Él dudó.
- No sé -dijo-, había más que eso. Te pasaste de la raya; le dabas y le dabas masa. Vos tenías los ojos llenos de furia, no de miedo.

Me habían avisado que me darían el alta a la mañana siguiente. Aníbal estaba ahí conmigo. Se ofreció a ayudarme a juntar las cosas. Yo había reflexionado mucho sobre la conversación mantenida el día anterior, y quise sacarle el tema de nuevo. Él estaba preocupado por la valija y por si me darían o no el último desayuno. Se lo dijo al médico, que le prometió que sí.
- ¡Quiero saber más del bobi!- le grité.
- Caramba -dijo- qué energía. Tiene razón el doctor en darte el alta.
Me senté sobre el colchón, esperando oír.
- ¿Y qué querés saber? -preguntó.
- Algo. Cómo está, dónde vive, de qué trabaja.
- ¿Para qué?
- Me interesa.
- Es casado. Tiene una tienda de pájaros en Flores.
La piel se me erizó.
- ¿Qué te pasa?
- Nada -dije-. ¿Una tienda?
- Sí.

Esa noche volví a soñar con Fernández, parado en el centro del cruce de tierra. La luz de la lámpara le hacía brillar la pelada. El círculo de luz del piso estaba rodeado de jaulas, lo que formaba un cilindro de una altura que oscilaba entre los treinta y los setenta centímetros. Todas ellas tapadas con trapos blancos (yo igual me daba cuenta de qué se trataba). Entré al círculo saltando sobre una cualquiera. El tipo dijo:
- Llevesé la que le guste, pero no pegue.
Me hizo gracia. Entre los dos quitamos los trapos. Era un tipo simpático, bonachón. Las puertas de las jaulas estaban abiertas. Adentro, todos pájaros muertos. Lo miré como diciéndole "qué pasó". Puso cara de no saber.
- Esta jaula, por ejemplo, con este petirrojo...
- Qué -dijo.
- Que está muerto.
- ¿Y? Todos estamos un poco muertos.
- Pero este está muerto del todo.
- No sé. Toqueló, a ver.
Metí la mano adentro de la jaula. El pájaro se despertó, abriendo las alas como si naciera, como un gran batifondo, como un susto con alas.

A las once de la mañana dejé el hospital. Gómez me había suspendido del trabajo, por boca de Aníbal, hasta quién sabe cuándo. Estaba encubiertamente expulsado de un lugar al que no pensaba volver. El sobre lleno de dinero me hizo bien. Gómez, al fin y al cabo, era una buena persona. Aníbal asintió. Me dio también un pasaje a la costa y un papelito anotado. Pensé que sería la dirección de Fernández. Él me miró sin entender.
- Es la reserva en un hotel de la obra social que tiene ventanas a la playa. Un regalo mío y de los muchachos, para que descanses de lo que te pasó.
Le agradecí. Me vestí tan ansioso como si tuviera quince años y fuera al primer baile. Estaba totalmente repuesto.
Aníbal dijo: - Ahora andá a tu casa.
Él sabía lo que yo estaba por hacer.
- Andate a tu casa, y después te me vas de vacaciones. Ni se te ocurra pisar Flores.
Yo ya lo había decidido. Nos dimos la mano en el momento en que pensé: "hasta nunca, Aníbal". Daba la mano con tanta flaccidez que parecía un pescado.

Averigüé la dirección telefoneando a Gómez. Lo hice caer con una mentira infantil. La pajarería quedaba en la calle Rioja; el colectivo 41 me dejó a dos cuadras. Observé la vidriera desde la vereda de enfrente. Crucé la calle. Las jaulas se amontonaban por decenas, formando columnas de alambre. Esqueletos. Entré.
Se acercó una señora. "Buenas tardes, qué va a llevar". Tenía la cara redonda y los cachetes inflados.
- Quiero dos mirlos en una jaulita.
La señora metió la mano adentro de una jaula y los pájaros se alborotaron. Sacó uno pequeño, negro.
- No, no quiero dos iguales. Ponga ese mirlo y aquel amarillo.
- Es un canario.
- Está bien.
La señora se quedó mirándome, como si algo no funcionara.
- Necesitará jaulas separadas -dijo.
- No. Póngalos adentro de aquella -le ordené.
- Es muy chica.
- No importa.
- No podrán convivir. Los pájaros precisan espacio.
- Yo soy el que compro y los quiero en la jaula chica.
La mujer no entendía.
- Espere un segundito -dijo, y se fue hacia la trastienda. Los pájaros hacían un ruido ensordecedor. Volvió a aparecer, seguida por el marido. Nos quedamos tiesos, unidos por los ojos.
- Mejor andate -le dijo. Ella juntó las manos nerviosas sobre su boca. El ruido se detuvo por completo. Él volteó la cabeza para mirarla gravemente y el cuerpo de la señora pasó el umbral de la puerta, como si la hubiera empujado con las ganas.
Fernández volvió a mirarme. La cicatriz era un surco ancho que le dividía la frente en dos, desde el puente de la nariz hasta la entrada de pelo en la sien derecha. Dijo:
- Yo estaba encerrado en mi cuerpo como en una celda. Vi cómo me cepillabas. El jabón me entró en los ojos y en la boca, y mis agujeros absorbían esos jugos de desinfectantes y alcanfores. Toda esa limpieza tuya. Me pregunté qué pasaría cuando moviera el primer dedo, cuando soltara nuevamente la voz.
Yo jugaba con una moneda sobre el mostrador de madera. No sabía qué decir.
- Que nunca te toque eso de querer moverte y que el cuerpo no te responda.
- Comprendamé -lo interrumpí. Mi voz era una súplica-. Los nervios. El asunto de los nervios. No es joda.
Él se tocó la herida.
- ¿Y por qué el odio?
- No sé.
- ¿A qué viniste?
- A comprar unos pájaros.
- No van a poder vivir juntos. Se van a querer matar.
- En casa tengo otra jaula más grande -mentí-. Ni bien llegue, paso el mirlo.
Dudó más que la mujer. Ella apareció por detrás y se escudó en sus espaldas. Él le dijo:
- Marisa, hacé lo que te diga el señor.
Y, dirigiéndose a mí: "buenas tardes".

Salí de allí con la jaula en la mano. Llegué a mi casa. Un olor a desierto llenaba todos los lugares. Era una colección de humedades olvidadas; un musgo. Apoyé la jaula sobre la mesa. Los pájaros piaban alborotados. Pensé: "debería mostrarles el mar, antes, para que sepan". Para que vean y después sueñen. Y no se olviden nunca. Y se lleven ese recuerdo infinito, extendido hasta límites a los que jamás llegarán entre barrotes. Levanté las puntas del mantel hasta cubrir la jaula. Parecía un paquete de regalo, porque el mantel tenía estampadas unas guardas con flores muy alegres, como un papel para envolver objetos felices. El pasaje estaba en mi bolsillo; el sobre adentro de la valija. Desde la puerta, al verlos por última vez, supuse que pedirían clemencia, adentro de su caja forrada en tela. Que pedirían luz, agua, comida. Que pedirían que me quedara. Cerré la puerta.


11.09.2005

MARVIN

Innan den kortvuxne mannen klev av motorcykeln tog han av sig hjälmen och hängde den på styret. Det var en gammal motorcykel, målad i svart emaljfärg, och efter den var ett släp på cykelhjul kopplat där det stack upp kartonger i olika färger. När han kom gående mot ingången till skolan såg jag att han var harmynt. En diagonal linje delade hans leende i två osymmetriska och separata bågar, och det dröjde ett tag innan jag tilltalades honom.
Jag hade tillbringat halva förmiddagen med att försöka få Anita att svara på någon fråga, och med att försöka få hennes klasskamrater att lämna henne ifred. Jag har arbetat inom skolan i fyrtiotvå år. Den förmiddagen hade jag bara arbetat som skolfröken i knappt tre år, men visste ändå redan att svagheterna blir så mycket mer iögonfallande ute på landsbygden. En halt hund i ett vetefält är dömd till ett skott i huvudet. Och Anita, stackarn, var dummast i klassen.
Närmaste byn låg två mil bort. Barnen kom till häst, i vagn, några i bil. Bortsett från dem som kom i bil var de andra där för maten. Det var Anitas mamma som lagade den. Hon skar grönsakerna och köttet i ytterst små bitar och lade svamp i allting. Svamphattarna var bruna och syrliga och gjorde att all mat fick samma färg och smakade likadant. Det var med andra ord ingen skillnad på linssoppan och bön- och potatisgrytan med komage. Anitas mamma var en tjock och styvnackad kvinna som alltid gick omkring i espadriller. Hon pratade om sin dotter som om hon talade om en främling. ”Det är hopplöst, hon lyssnar inte på vad man säger”, förklarade hon och gav dottern några kärleksfulla slag i huvudet. ”Om hon fortsätter så här kommer hon inte ens att duga till att duka hemma hos herrn.”
Den dagen hade barnen varit ovanligt elaka mot Anita. Jag blev tvungen att skicka ut en av dem. Det var vinter. Jag kikade ut genom fönstret. Pojken, Gastón, skakade av köld. Det var då mannen på motorcykeln dök upp. Jag såg hur han skakade hand med pojken och bugade. Jag vände mig tillbaka in mot klassrummet och den fråga som Anitas mamma hade ställt. Det var ofattbart att hon kunde se sin dotter gråta och ändå bekymra sig om huruvida hon skulle ha lök eller inte i såsen. Någon hade spottat Anita i håret. Jag märkte det när jag kramade om henne. Värmen från hennes åtta år kurade ihop sig mot mitt bröst. Hon skulle flyttas upp till nästa årskurs eftersom alla gjorde det. Så är det i skolorna på landet. Och så skulle det bli även där, i det gudsförgätna klassrummet mitt ute i ingenstans. Sedan fick skolinspektörerna säga vad de ville.
-Mer lök och mindre svamp, svarade jag.
Mannen knackade två gånger på fönsterrutan. Han gnuggade sina händer. Jag gick ut.
-Gastón, du kan komma in nu. Pojken sparkade till en sten. Ja?
-Jag är trollkarl, sa mannen.
Han andades varm luft på händerna. Andedräkten strömmade ut som en rökpelare nedanför ärret. Händerna var smäckra, och han bar varken ringar eller armbandsklocka.
-Jaha? undrade jag.
-Jag åker runt i skolorna, tillade han, och trollar för eleverna …
Släpvagnen efter motorcykeln såg mer udda ut än vad läppen i hans ansikte gjorde.
-När då?
-Nu.
Jag förklarade att det inte gick eftersom jag var mitt uppe i en lektion. Han såg besviken ut. Han såg på barnen, som för en kort stund satt tysta och stilla.
-Om ni vill kan jag komma tillbaka på rasten … Eller senare.
Han öppnade händerna och munnen. Överläppens två delar krökte sig.
-När senare?
Han höjde på axlarna. Han skulle inte komma tillbaka.
-Visst, sa jag. Vänta bara tills de är klara med skrivuppgiften. Kom in, det är kallt ute.
Han nickade. Så gnuggade han sina stelfrusna händer och gick bort till släpet. Han lastade av kartongerna. Han hade med sig en hög hatt målad med samma färg som motorcykeln.
-Var kan jag sätta ihop sakerna? undrade han.
-Ute i köket.
Jag visade honom dit. Anitas mamma stod med ryggen mot oss. När jag kom tillbaka till klassrummet hade någon tagit Anitas skrivbok.
-Nu blundar vi så kommer boken fram av sig själv, sa jag.
-Det var han, det var han, ropade Anita.
Jag slöt ögonen till hälften. Anita pekade åt ett håll samtidigt som en flicka från första klass kastade boken på henne från andra änden av rummet.
-Tysta, bad jag.
I dörren till klassrummet stod Anitas mamma. ”Vem är den där mannen? Vet ni vad, han gav mig en puss på kinden och knyckte ett äpple. Jag sa åt honom att försvinna med en gång, men han sa att ni hade skickat honom.”
-Be honom att komma hit.
Jag slog upp Anitas skrivbok på sidan med skrivuppgiften. Någon hade trampat på boken. Märket ifrån skoskulan bredde ut sig som en stämpel över linjerna och den barnsliga handstilen. Hon hade hunnit skriva ”Kossan är gott att äta”. Jag rättade felet och letade upp en tom sida.
-Jag blev utslängd, sa mannen.
Jag visade på en tom bänk där han kunde sätta sig. Han gick ut rummet och kom tillbaka med två ihopsatta lådor som han ställde ner på golvet. På den ena, som var guldfärgad, stod det ”Marvin”. Den andra var röd med drakar på. Han lade hatten över en liggande drake och lutade de andra kartongerna mot väggen. Innan han satte sig ner visade han på sin tomma hand, kavlade upp skjortärmarna, knäppte med fingrarna i luften och plockade fram en blomma. En liten nejlika. Gastón gick fram till trollkarlen, som viskade något i örat på honom. Gastón kom fram till katedern och räckte mig nejlikan. Marvin blinkade åt mig. Jag tänkte att jag aldrig borde ha låtit honom komma in. Alla barnen, utom Anita, bad honom om saker. Nu dök Anitas mamma upp på tröskeln igen, rasande.
-Fråga honom var han gjort av all löken.
Hon slog med högra espadrillens tåspets i cementgolvet. Marvin höjde på ögonbrynen när jag såg på honom.
-De måste ha försvunnit, sa han. Från barnens håll kom gapskratt och ett pappersflygplan. Anitas mamma gick muttrande därifrån.
-Visst, gav jag mig. Ni vinner. Gör nu ert trolleritrick.
-Jaaa, ropade alla ungarna utom Anita, som bet på naglarna och på snorkråkorna inunder. Under applåder och visslingar gick trollkarlen längst fram i klassrummet. Han bad om tystnad för att sätta ihop de övriga lådorna.
Jag satte mig på hans plats. Den enda pojken i trean, som hade pomada i håret, visslade som på en häst. Marvin hade satt ihop sex olika lådor. Han staplade tre av dem på varandra så att de bildade ett torn lika högt som barnen. Så öppnade han de tre luckorna för att vi skulle se att de hängde ihop, som om det vore en liten kista. Han tog på sig den höga hatten.
-Det här är ett test som jag gör i alla skolor, hela vägen ifrån staden Azul. Det är tricket med huvudena som multipliceras. Tror ni på det?
-Jaaaa, ropade barnen.
-Inte jag, svarade jag.
-Inte? frågade han. Vad konstigt. En fröken borde tro på huvuden som multipliceras ...
-Jag tror inte på det eftersom jag inte vet vad det handlar om.
-Det är enkelt, sa han. Det är ren teori.
-Sch. Jag bad om tystnad å hans vägnar.
Gastón, som hade ställt sig upp på bänken, ropade: ”Vad har du gjort med läppen?” Jag bad honom att sätta sig ner. Han struntade i vad jag sa.
-Så här är min teori, började Marvin. Alla människor har mer än ett huvud, kanske till och med många. En pojke kan ha ett huvud för att bli kär, ett annat för att tänka på sina föräldrar, ett tredje för att leka med och ett annat för att äta eller sova. I så fall skulle han ha fyra huvuden.
-Fem, påpekade en flicka som snart skulle gå ut sjunde klass.
Marvin räknade på fingarna.
-Om det han använder för att äta är ett annat än det han använder för att sova, så blir det mycket riktigt fem huvuden.
När han sa det tog han tag om sitt eget huvud som om han skulle lyfta av det från halsen.
-Jag har bara ett, hojtade María, en flicka med utstående flätor.
-Men med två antenner, vilket i själva verket kanske innebär att du har två huvuden: ett för varje fläta.
-Nej, svarade hon förargat. Trollkarlen log mot henne med sin märkliga mun. När han gjorde det lugnade sig barnen för en kort stund. Alla utom Anita, som i sig var lugn, och som satt med högra kinden lutad mot armens mjukhet.
-Vem av er har mer än ett huvud?
-Korven, skrek flera av dem. Korven var den maskulina versionen av Anita, men gick redan i sexan, var fjorton år gammal och hade en enorm kroppshydda med ett skäggigt ansikte längst upp.
-Dubbelhuvud! ropade trollkarlen, och alla, utom Korven och Anita, skrattade. Även jag.
-Fröken! skrek hon i sjuan.
-Tre huvuden! Fröken har tre huvuden, fortsatte Marvin och höjde händerna. Han fattade pekpinnen som trollspö. Tre huvuden är rätt mycket, men inte tillräckligt. Får jag be om tystnad. Nu ska vi se … nu ska vi se … Jag känner på mig att här finns någon som har ytterligare ett huvud, någon med fyra huvuden … Nu ska vi se … Han vankade upp och ner mellan bänkraderna.
-Varför är den så där …? envisades Gastón.
-Hur då? Marvin stannade till.
-Liksom trasig.
-För att jag ska ha två munnar. En bra trollkarl måste ha två munnar: en för att framföra tricket och en för att dölja knepet. Jag håller isär dem med hjälp av det här – han pekade på ärret – för att vara säker på att de fungerar som de ska. Men med huvuden är det inte alltid så. Ibland kan man ha flera huvuden utan att de hänger ihop med kroppen, kanske inte ens det huvud man ser, det som man använder för att dra på sig tröjan. Det händer framför allt om det rör sig om mer än tre huvuden.
Han rundade bänken längst ner och log mot mig med sina båda munnar. Han blev vacker när han framträdde. Det förvandlade lytet i hans ansikte till någonting alldeles speciellt. Han närmade sig långsamt katedern.
-Nu vet jag, sa han. Jag har hittat henne. Fyrhuvud … Vad heter du?
Ungarna började bua. Anita lyfte blicken eftersom pekpinnen hade valt henne. Hon tittade sömndrucket på trollkarlen. Jag var nära att hejda honom.
-Vad heter hon? frågade han mig.
-Anita, svarade jag.
Hon reste sig upp och gick, utan att se på mig, fram i klassrummet. Barnen slutade bua. Jag undrade tyst hur mycket skada hon skulle kunna ta av det hela, men Marvin hade redan placerat henne inuti tornet av lådor. Allting verkade så självklart. Hon såg ut att uppskatta situationen. Korven kastade en pappersboll som studsade mot svarta tavlan. Trollkarlen böjde sig ner och plockade upp den.
-Någon har skickat ett meddelande till oss, Anita, sa han och vecklade upp papperet. Dubbelhuvudet önskar dig lycka till med uppdraget.
Hon log. ”Jag önskar inte alls henne nånting”, ropade pojken. Jag tecknade åt honom att sätta sig ner och hålla tyst. Marvin frågade Anita om hon hade det bra.
-Ja, svarade hon.
Han stängde försiktigt de båda luckorna i de två nedersta lådorna. Hennes huvud skymtade i den översta luckan som fortfarande stod öppen.
-Säkert?
Anita lyfte på axlarna, som inte syntes, men eftersom huvudet sjönk ner en aning så antog jag att hon gjorde det. ”Bara inte hennes mamma kommer in”, tänkte jag. Jag höll tummarna.
-Bra, sa Marvin. Om jag inte tar fel så har Anita både en fantastisk tankeförmåga och en otrolig fantasi, bara det att hon inte har utvecklat dem ännu eftersom hon är så liten. Hur gammal är du?
Hon höll upp åtta fingar i luckan.
-Det är klart, åtta … Och fyra huvuden, det var väl så jag sa?
-Ja, svarade barnen.
-Bara det att de inte syns eftersom ingen har kopplat ihop dem än. Knack, knack – han knackade på lådan. Är det kortslutning i det här huvudet?
-Jaaaa! ropade Anitas enda två väninnor.
-Det är henne jag frågar. Slår det gnistor när ni tänker, lilla fröken?
-Jag vet inte, svarade hon.
-Så ni vet inte. Nåja … Gör det någonting om jag stänger luckan?
-Nej, svarade hon.
Jag trodde att hon skulle börja gråta när det blev mörkt. Han stängde luckan. Barnen spärrade upp ögonen. Man kunde höra andhämtningen från de små lungorna. Jag reste mig upp.
-Är det bra med dig, Anita? frågade jag. Trollkarlen tecknade åt mig. Jag höjde rösten.
-Ja, svarade hon. Hennes jakande svar kom som nerifrån en brunn. Jag satte mig ner. Jag kände mig väldigt nervös, och vad som sedan följde förvånade mig så mycket att jag inte någon gång under själva tricket visste hur jag skulle reagera. Allas uppmärksamhet var riktad mot trollkarlen, som började vrida på den översta lådan. Han använde båda händerna så att det skulle se ut som om han verkligen fick kämpa för att skruva av Anitas huvud. Läppen delade sig på mitten i och med den låtsade ansträngningen. Någonstans ifrån plockade han fram en svart platta som han sköt in där hennes hals borde sitta. Han lyfte undan den översta lådan och gick bort med den till katedern. Både barnen och jag följde den med blicken. På golvet stod nu ett lägre torn. Barnen reste sig upp i bänkarna. Marvin knackade försiktigt några gånger på locket till lådan på katedern. Han frågade:
-Är du kvar?
Inget svar.
-Anita, jag frågar om du har det bra, hjärtat mitt?
-Ja, hördes hennes röst inifrån lådan. Trollkarlen gjorde några rörelser med pekpinnen. Han öppnade luckan och de barn som hade ställt sig upp ryggade tillbaka.
-Hej, sa Anita.
Men det var inte Anita utan Anitas huvud, som på något oförklarligt sätt stod på min kateder utan sin kropp.
-Gör det ont?
-Nej.
-Har resten av kroppen det bra?
-Mmnn, svarade hon.
-Betyder det ja?
-Ja.
-Vill du någonting?
-Vad då?
-Om du vill ha någonting, om du vill veta någonting …
-Nej.
-Rör dig inte då, sa han och stängde luckan. Han tog upp de tre tomma lådor han hade ställt på golvet alldeles i början av föreställningen. Så placerade han en till höger om den första lådan och de två andra ovanpå de båda så att de bildade ett större prisma. Tystnaden i klassrummet var så kompakt att den gick att skära med kniv. Han ställde sig framför luckorna. Så öppnade han återigen den första luckan. Anita var kvar. Därefter öppnade han luckan bredvid och de båda luckorna ovanför. Fyra huvuden.
-Ojj …, kom det från de fjorton barnmunnarna.
-Hej, sa Anita, som nu var fyrdubblad.
Jag höll tummarna ännu hårdare för att inte hennes mamma skulle komma in i klassrummet och säga ”maten är serverad” och få se sin dotter halshuggen och mångdubblad, och med ett oförklarligt leende på läpparna.
-Det här är inget trolleritrick, sa Marvin, det här är vad som fanns inuti Anita. Det enda jag har gjort är att plocka fram det så att ni också kan se det. Men det finns ett problem.
-Vad då? undrade jag. Barnen såg på mig.
-Oordningen, svarade han. Problemet med Anita är oordningen. Anitas huvuden sitter inte riktigt som de ska. Av skäl som hon inte rår för har de kommit på villovägar och bytt plats med varandra. Det är precis som om han, vad hette du nu?
-Gastón.
-Det är som om Gastón skulle sätta sig på Anitas plats och hon på hans.
-Då skulle jag inte kunna kasta kritor på henne, sa Gastón.
-Kanske skulle hon kasta kritor på dig.
Anita lyssnade till förklaringarna utan att röra en min. Jag tittade på klockan. Den var fem i tolv. Klockan tolv skulle hennes mamma komma in genom dörren, och hon var ju så plump, stackarn. Jag tecknade åt trollkarlen att skynda på.
-Tänk dig, Gastón, om alla saker bytte plats med varandra … Istället för att ligga vid svarta tavlan skulle kritorna ligga i förbandslådan och plåstren vid svarta tavlan.
-Då skulle man ju inte kunna skriva! ropade pojken med pomada i håret.
-Eller plåstra om någon! tillade hon med flätorna.
-Vi skulle bli tvungna att ställa allt på sin plats, fortsatte trollkarlen. Eller lära oss att plåstra om med kritor och rita med självhäftande tejp och gasbindor.
Några av eleverna skrattade till. Han stängde de fyra luckorna, en efter en. Och tillade sedan:
-Därför ska jag flytta om lådorna så att allting hamnar där det ska. Plåstren i förbandslådan och kritorna i kritasken. Och vart och ett av huvudena på sin rätta plats.
Han tog den översta lådan och ställde ner den, tog så den vänstra och flyttade den till höger, tvekade ett ögonblick och flyttade sedan på de båda översta lådorna igen.
-Så där, sa han.
Jag hade följt hans rörelser med uppmärksam blick. Av någon anledning hade han inte rört den första lådan, den som stod längst ner till höger. Han öppnade den. Anita var fortfarande kvar.
-Ser ni någon skillnad?
-Nej, svarade vi.
-Och du? frågade han Anita.
-Nej, svarade hon.
Trollkarlen stängde luckan för hennes ansikte, satte ner de tre andra lådorna på golvet och ställde så tillbaka den första lådan ovanpå de båda lådor där Anitas kropp befann sig. Så drog han undan den svarta plattan. Med en överdriven kraftansträngning låtsades han skruva ihop henne igen.
-Ingen märkte någonting, sa han, men det kommer ni snart att göra. Anitas huvuden har kopplats ihop igen. Och det är en så stor händelse att om ni inte märker något så är det för att era egna huvuden är i oordning och kanske inte ens går att få ordning på. Men i hennes huvud har förvirringen upphört.
Han öppnade alla luckorna i en enda rörelse, som om de hängde ihop. Anita klev ut. Hennes mamma stack in huvudet i klassrummet, blängde föraktfullt på trollkarlen och hans attiraljer och sa:
-Maten är serverad, polenta med tomatsås utan lök.
Barnen reste sig upp under stim och stoj. Sedan försvann de till matsalen. Anita satte sig ner i sin bänk. Jag gick fram till Marvin, som redan hade börjat packa ihop sina saker.
-Hur gjorde ni?
-Speglar, svarade han böjd över lådorna. Han drog isär en av kartongerna, och inuti den satt en spegel. Så tog han alla sina saker och gick ut ur klassrummet för att packa ner dem i släpvagnen. Han tog av sig den höga hatten och satte på sig hjälmen.
-Stannar ni inte kvar och äter? försökte jag.
-Jag tror inte att kokerskan skulle vilja det. Dessutom väntar de mig klockan fyra i Olavarría.
-Pekpinnen är min.
-Ja, just det.
-Det var en fantastisk föreställning, gratulerade jag honom. Hans hand var iskall. Sanningen att säga så var det hela verkligen förbluffande.
-Tack.
-Kommer ni tillbaka?
-Varför skulle jag det nu när de redan har sett tricket?
-Är det det enda trick ni kan?
-Nej, jag kan fler. Men regeringen betalar mig för att göra det här. Den dag jag får betalt för att göra ett annat kanske …
Han satte sig upp på motorcykeln. Så kickade han tre gånger för att få igång den.
-Tack ännu en gång.
-Detsamma, svarade han.
Han tog stöd med fötterna i marken för att vända motorcykeln och körde sedan ut på den jordiga vägen. Jag återvände till klassrummet och stängde dörren efter mig. Anita satt kvar i sin bänk.
-Är inte du hungrig? undrade jag.
Hon skakade på huvudet. Med de fyra i ett. Jag satte mig ner på huk intill henne.
-Vad tyckte du, då?
-Konstigt, men spännande, svarade hon.

Framstegen kom lite i taget under en längre tid. Jag kunde inte säga hur, men den nästan lite efterblivna flickan hade fått tillbaka förmågan att umgås och att lära sig saker. Hon läste snart flytande och skrev utan stavfel. Om något av de andra barnen hade svårt med läxorna hjälpte hon dem. Hon gick i fjärde klass men klarade av sjundeklassarnas uppgifter. Läste jag en mening kunde hon ta ut subjekt och predikat, verb, akusativobjekt. Hon var den enda av eleverna som hade lyckats lära sig hela multiplikationstabellen utantill. Klasskamraterna började respektera henne. Det var bara mamman som beklagade sig.
-Om ni lär Anita så många saker kommer hon att vilja lära sig mer och sedan kommer hon inte att vilja arbeta för herrn. Och så kommer hon att lämna mig.
Det var det som var problemet. Jag rekommenderade henne själv för en av skolinspektörerna så att hon skulle ordna ett stipendium till gymnasieskolan i Necochea åt henne. Anita blev antagen på skolan vid torget med högsta betyg. Därefter tappade jag bort henne under en period.
Skolan var inte längre vad den en gång hade varit. Barnen blev allt besvärligare och jag saknade Anita. Hennes mamma visade så mycket ilska mot mig att jag blev tvungen att avskeda henne. Hon lade aska och till och med cigarettfimpar i maten. Jag såg henne försvinna genom samma fönster som jag en gång hade sett trollkarlen komma. Jag väntade alltid på att han skulle dyka upp igen. Det gick fem år, men den som kom tillbaka var hon. Hon var ångerfull över det där med cigaretterna och behövde arbetet eftersom hon inte hade några pengar. Hon hade magrat betydligt och var alldeles rynkig i ansiktet. Jag berättade att jag skulle flyttas söderut, till en grundskola utan matsal. Eleverna skulle förmodligen få äta inne i klassrummet. Jag föreställde mig skrivböckerna med fläckar av tomatsås. Hon höll med. Innan jag rekommenderade henne för den nya läraren fick jag henne att lova att hon inte skulle göra några dumheter.
Jag frågade om hon hade hört av Anita och hon visade upp tre kuvert. Hon pekade på ett av dem och jag öppnade det och läste brevet tyst för mig själv medan hon såg på. Anita hade gått ut med högsta betyg och skulle snart fortsätta till huvudstaden för att läsa juridik. ”Ni måste vara stolt”, sa jag. ”Vänta och se”, svarade hon allvarligt. Hon räckte mig det andra brevet, som hon redan hade plockat fram ur kuvertet. Anita hade förlovat sig med en blivande agronom.
-Det är väl landsbygden som drar, sa jag menande.
-Jag inbillade mig samma sak som ni … Men bli inte alltför glad innan ni har läst det tredje brevet.
Av det tredje brevet framgick det att kärleken inte hade hållit. Studierna gick bra. Juristlinjen var intressant men också en lätt match för Anita.
-Jag har fått en oförskämd dotter, sa kvinnan.
Hon hälsade inte till någon annan än mamman och frågade sedan hur det gick med skörden.
-Bra, tack, sa jag tyst. Jag stoppade tillbaka breven i kuverten.
Det var min sista eftermiddag på skolan. Anitas mamma stoppade ner breven i rockfickan och sedan stod vi kvar och tittade på solen, som lyste rödare än någonsin ovan veteaxen.

Det stämmer att jag har blivit gammal, men det beror på att jag till slut befordrades till chefsinspektör. Jag flyttades från en skola till en annan, och en annan, och en annan, och slutligen till La Plata, där det bestämdes att jag skulle byta arbetsuppgift. Själv ville jag det aldrig. Nu åkte jag återigen runt i alla skolor, men stannade bara en dag i taget på varje ställe. Varje gång jag ser en skolfröken på tjugo, tjugofem år ser jag mig själv innan alla rynkorna i ansiktet och runt ögonen kom. Minns hur även jag höll handen över halsöppningen på arbetsrocken när jag rätade på ryggen inför klassen. I dag fyller jag i formulär, granskar betygsättning, ställer enkla frågor till eleverna. Den där förmiddagen hade de bett mig att stanna kvar och äta, vilket inte händer särskilt ofta. Det var en skola i Tandil med en kvadratisk skolgård med både flagga och skolans egen fana, och ett minikök där det arbetade en kinesiska. Det var varmt ute.
-Tycker ni om endiver? undrade kinesiskan.
-Mycket, svarade jag.
Jag tittade ut genom fönstret som vette mot vägen. Landskapet var inte detsamma som alltid. Förutom solrosorna, vetefälten och himlen fanns det berg. Och en motorcykel. En släpvagn. Motorcykeln med ett släp på cykelhjul fullastat med kartonger. Den såg nästan exakt likadan ut som tidigare, han hade bara fäst en blank plåtskylt ovanför lyset med texten ”Den fantastiske Marvin”. Så nu var han även fantastisk. Jag vände mig mot dörren. Barnen var ute på rast. Lärarinnan stod och pratade med någon som jag inte kunde se från min plats.
-Och vitlök, señora? Vill ni ha den finhackad?
-Sch.
Jag böjde mig fram. Mannen tog av sig hjälmen. Han hade blivit aningen gråsprängd, och håret var längre och okammat. Jag kunde inte höra vad de sa eftersom lärarinnan vände sig bort då hon förstod att hon var iakttagen. Jag drog mig tillbaka. En av grytorna återspeglade mitt gamla ansikte, en karta över alla dessa år. Står man så länge med fötterna i myllan får man till slut också ett ansikte av jord. Jag gick fram till fönstret igen.
Lärarinnan skulle få bestämma det här på egen hand. Jag kom att tänka på Anita. Jag föreställde mig hur hon hade klarat sin juristexamen med högsta betyg och nu satt i ett arbetsrum i huvudstaden, där hon försvarade människor mot andra människors intolerans. Jag höll tummarna. Jag hade inte tänkt på om Marvin fortfarande hade sin missbildade läpp. Han stod med ryggen vänd mot fönstret och skulle just börja lasta ur sina attiraljer. Samma lådor i guld och rött. Men så hängde han hjälmen på styret och gick tillbaka in i klassrummet med tomma händer eftersom lärarinnan hade ropat på honom. Han höll ena handen så att jag inte kunde se hans ärr. Jag kunde inte höra vad de sa eftersom barnen stimmade och skrek ute på skolgården.
-Och chorizo, ska jag lägga i det?
-Få se här.
Jag böjde mig över grytan. Grönsakerna flöt omkring i något som påminde om rödfärgat bläck. Skolklockan ringde. Barnen dämpade sin lek. De ställde upp sig på led. Lärarinnan tog den första, som var albino, i handen. Andra pojken i ledet slog honom i huvudet med en plastlinjal. Jag skyndade in i klassrummet samtidigt som jag hörde ljudet från avgasröret.
-Vart tog den där mannen vägen? frågade jag.
Ledet med barnen kom emellan frågan och mina steg. Emellan lärarinnan som sa att ”vi var ju mitt i en lektion …” och den märkliga rörelse hon gjorde med högerhandens pekfinger och tumme, ett grepp om överläppen ungefär på mitten. Emellan den tjugoåriga lärarinnans önskan om att se föreställningen och det allvarsfyllda i chefsinspektörens närvaro. Jag skyndade ut på vägen. Mannen med hjälmen avlägsnade sig alltmer, försvann nedför en backe och vidare bort mot den grå vägens horisont.

(Översättning Hanna Axén)

Gustavo Nielsen nació en Buenos Aires, en 1962. Es arquitecto y escritor. Como arquitecto ha realizado obras en Capital, Buenos Aires, Córdoba, San Luis y Montevideo. Desde 2008 comparte el Galpón Estudio en el barrio de Chacarita junto a los arquitectos Ramiro Gallardo y Max Zolkwer. Ha ganado el Tercer Premio para el Parque Lineal del Sur (asociado a Max Zolkwer), el Primer Premio para el Oasis Urbano Magaldi Unamuno, Tercer Premio Cenotafio Las Heras y Mención en el Oasis Boedo (asociado a Max Zolkwer y Ramiro Gallardo), Mención en el MPAC (asociado a Sebastián Marsiglia), Mención en el Pabellón Frankfurt 2010 (asociado a Max Zolkwer y a Sebastián Marsiglia) y Primer Premio en el concurso internacional para el Monumento a las Víctimas del Holocausto Judío (también asociado a Sebastián Marsiglia). Escribe notas sobre ciudad y diseño en el suplemento Radar, de Página 12. Ha publicado “Playa quemada” (cuentos, Alfaguara), “ La flor azteca” (novela, Planeta), “El amor enfermo” (novela, Alfaguara), “Marvin”, (cuentos, Alfaguara, "Auschwitz" (novela, Alfaguara)y “Adiós, Bob” (cuentos, Klizkowsky Publisher) , “Playa quemada” (cuentos, Interzona), “La fe ciega” (cuentos, Páginas de Espuma, Madrid), “El corazón de Doli” (novela, El Ateneo) y “La otra playa” (novela, Premio Clarín Alfaguara 2010).

gesnil@gmail.com

EL SOL SE ALEJA DE LA TIERRA
APARICIÓN
FRANCO Y SUSTO / ÚLTIMA VERSIÓN
CARTÓN
TRES CUENTOS DE FANTASMAS / VERANO 12
EN LA RUTA
RETIRO
FRANCO Y SUSTO
EL FIN DEL PARAÍSO
ENTERRAR A LOS HIJOS

julio 2005
agosto 2005
septiembre 2005
octubre 2005
noviembre 2005
diciembre 2005
marzo 2006
mayo 2006
octubre 2006
enero 2007
septiembre 2007
noviembre 2007
mayo 2008
junio 2009
julio 2009
diciembre 2009
enero 2010
marzo 2010
abril 2010
mayo 2010
junio 2010
julio 2010
agosto 2010
octubre 2010
diciembre 2010
enero 2011
febrero 2011
marzo 2011
diciembre 2011
enero 2012
junio 2012
julio 2012
agosto 2012
septiembre 2012
octubre 2012
noviembre 2012
enero 2013
febrero 2013
mayo 2015
junio 2015
noviembre 2015
junio 2016
julio 2016
agosto 2016
marzo 2017
julio 2017
diciembre 2019
enero 2020
enero 2021
diciembre 2021
abril 2022
agosto 2023
septiembre 2023
enero 2024

Powered by Blogger

Suscribirse a Entradas [Atom]