MARVIN

Innan den kortvuxne mannen klev av motorcykeln tog han av sig hjälmen och hängde den på styret. Det var en gammal motorcykel, målad i svart emaljfärg, och efter den var ett släp på cykelhjul kopplat där det stack upp kartonger i olika färger. När han kom gående mot ingången till skolan såg jag att han var harmynt. En diagonal linje delade hans leende i två osymmetriska och separata bågar, och det dröjde ett tag innan jag tilltalades honom.
Jag hade tillbringat halva förmiddagen med att försöka få Anita att svara på någon fråga, och med att försöka få hennes klasskamrater att lämna henne ifred. Jag har arbetat inom skolan i fyrtiotvå år. Den förmiddagen hade jag bara arbetat som skolfröken i knappt tre år, men visste ändå redan att svagheterna blir så mycket mer iögonfallande ute på landsbygden. En halt hund i ett vetefält är dömd till ett skott i huvudet. Och Anita, stackarn, var dummast i klassen.
Närmaste byn låg två mil bort. Barnen kom till häst, i vagn, några i bil. Bortsett från dem som kom i bil var de andra där för maten. Det var Anitas mamma som lagade den. Hon skar grönsakerna och köttet i ytterst små bitar och lade svamp i allting. Svamphattarna var bruna och syrliga och gjorde att all mat fick samma färg och smakade likadant. Det var med andra ord ingen skillnad på linssoppan och bön- och potatisgrytan med komage. Anitas mamma var en tjock och styvnackad kvinna som alltid gick omkring i espadriller. Hon pratade om sin dotter som om hon talade om en främling. ”Det är hopplöst, hon lyssnar inte på vad man säger”, förklarade hon och gav dottern några kärleksfulla slag i huvudet. ”Om hon fortsätter så här kommer hon inte ens att duga till att duka hemma hos herrn.”
Den dagen hade barnen varit ovanligt elaka mot Anita. Jag blev tvungen att skicka ut en av dem. Det var vinter. Jag kikade ut genom fönstret. Pojken, Gastón, skakade av köld. Det var då mannen på motorcykeln dök upp. Jag såg hur han skakade hand med pojken och bugade. Jag vände mig tillbaka in mot klassrummet och den fråga som Anitas mamma hade ställt. Det var ofattbart att hon kunde se sin dotter gråta och ändå bekymra sig om huruvida hon skulle ha lök eller inte i såsen. Någon hade spottat Anita i håret. Jag märkte det när jag kramade om henne. Värmen från hennes åtta år kurade ihop sig mot mitt bröst. Hon skulle flyttas upp till nästa årskurs eftersom alla gjorde det. Så är det i skolorna på landet. Och så skulle det bli även där, i det gudsförgätna klassrummet mitt ute i ingenstans. Sedan fick skolinspektörerna säga vad de ville.
-Mer lök och mindre svamp, svarade jag.
Mannen knackade två gånger på fönsterrutan. Han gnuggade sina händer. Jag gick ut.
-Gastón, du kan komma in nu. Pojken sparkade till en sten. Ja?
-Jag är trollkarl, sa mannen.
Han andades varm luft på händerna. Andedräkten strömmade ut som en rökpelare nedanför ärret. Händerna var smäckra, och han bar varken ringar eller armbandsklocka.
-Jaha? undrade jag.
-Jag åker runt i skolorna, tillade han, och trollar för eleverna …
Släpvagnen efter motorcykeln såg mer udda ut än vad läppen i hans ansikte gjorde.
-När då?
-Nu.
Jag förklarade att det inte gick eftersom jag var mitt uppe i en lektion. Han såg besviken ut. Han såg på barnen, som för en kort stund satt tysta och stilla.
-Om ni vill kan jag komma tillbaka på rasten … Eller senare.
Han öppnade händerna och munnen. Överläppens två delar krökte sig.
-När senare?
Han höjde på axlarna. Han skulle inte komma tillbaka.
-Visst, sa jag. Vänta bara tills de är klara med skrivuppgiften. Kom in, det är kallt ute.
Han nickade. Så gnuggade han sina stelfrusna händer och gick bort till släpet. Han lastade av kartongerna. Han hade med sig en hög hatt målad med samma färg som motorcykeln.
-Var kan jag sätta ihop sakerna? undrade han.
-Ute i köket.
Jag visade honom dit. Anitas mamma stod med ryggen mot oss. När jag kom tillbaka till klassrummet hade någon tagit Anitas skrivbok.
-Nu blundar vi så kommer boken fram av sig själv, sa jag.
-Det var han, det var han, ropade Anita.
Jag slöt ögonen till hälften. Anita pekade åt ett håll samtidigt som en flicka från första klass kastade boken på henne från andra änden av rummet.
-Tysta, bad jag.
I dörren till klassrummet stod Anitas mamma. ”Vem är den där mannen? Vet ni vad, han gav mig en puss på kinden och knyckte ett äpple. Jag sa åt honom att försvinna med en gång, men han sa att ni hade skickat honom.”
-Be honom att komma hit.
Jag slog upp Anitas skrivbok på sidan med skrivuppgiften. Någon hade trampat på boken. Märket ifrån skoskulan bredde ut sig som en stämpel över linjerna och den barnsliga handstilen. Hon hade hunnit skriva ”Kossan är gott att äta”. Jag rättade felet och letade upp en tom sida.
-Jag blev utslängd, sa mannen.
Jag visade på en tom bänk där han kunde sätta sig. Han gick ut rummet och kom tillbaka med två ihopsatta lådor som han ställde ner på golvet. På den ena, som var guldfärgad, stod det ”Marvin”. Den andra var röd med drakar på. Han lade hatten över en liggande drake och lutade de andra kartongerna mot väggen. Innan han satte sig ner visade han på sin tomma hand, kavlade upp skjortärmarna, knäppte med fingrarna i luften och plockade fram en blomma. En liten nejlika. Gastón gick fram till trollkarlen, som viskade något i örat på honom. Gastón kom fram till katedern och räckte mig nejlikan. Marvin blinkade åt mig. Jag tänkte att jag aldrig borde ha låtit honom komma in. Alla barnen, utom Anita, bad honom om saker. Nu dök Anitas mamma upp på tröskeln igen, rasande.
-Fråga honom var han gjort av all löken.
Hon slog med högra espadrillens tåspets i cementgolvet. Marvin höjde på ögonbrynen när jag såg på honom.
-De måste ha försvunnit, sa han. Från barnens håll kom gapskratt och ett pappersflygplan. Anitas mamma gick muttrande därifrån.
-Visst, gav jag mig. Ni vinner. Gör nu ert trolleritrick.
-Jaaa, ropade alla ungarna utom Anita, som bet på naglarna och på snorkråkorna inunder. Under applåder och visslingar gick trollkarlen längst fram i klassrummet. Han bad om tystnad för att sätta ihop de övriga lådorna.
Jag satte mig på hans plats. Den enda pojken i trean, som hade pomada i håret, visslade som på en häst. Marvin hade satt ihop sex olika lådor. Han staplade tre av dem på varandra så att de bildade ett torn lika högt som barnen. Så öppnade han de tre luckorna för att vi skulle se att de hängde ihop, som om det vore en liten kista. Han tog på sig den höga hatten.
-Det här är ett test som jag gör i alla skolor, hela vägen ifrån staden Azul. Det är tricket med huvudena som multipliceras. Tror ni på det?
-Jaaaa, ropade barnen.
-Inte jag, svarade jag.
-Inte? frågade han. Vad konstigt. En fröken borde tro på huvuden som multipliceras ...
-Jag tror inte på det eftersom jag inte vet vad det handlar om.
-Det är enkelt, sa han. Det är ren teori.
-Sch. Jag bad om tystnad å hans vägnar.
Gastón, som hade ställt sig upp på bänken, ropade: ”Vad har du gjort med läppen?” Jag bad honom att sätta sig ner. Han struntade i vad jag sa.
-Så här är min teori, började Marvin. Alla människor har mer än ett huvud, kanske till och med många. En pojke kan ha ett huvud för att bli kär, ett annat för att tänka på sina föräldrar, ett tredje för att leka med och ett annat för att äta eller sova. I så fall skulle han ha fyra huvuden.
-Fem, påpekade en flicka som snart skulle gå ut sjunde klass.
Marvin räknade på fingarna.
-Om det han använder för att äta är ett annat än det han använder för att sova, så blir det mycket riktigt fem huvuden.
När han sa det tog han tag om sitt eget huvud som om han skulle lyfta av det från halsen.
-Jag har bara ett, hojtade María, en flicka med utstående flätor.
-Men med två antenner, vilket i själva verket kanske innebär att du har två huvuden: ett för varje fläta.
-Nej, svarade hon förargat. Trollkarlen log mot henne med sin märkliga mun. När han gjorde det lugnade sig barnen för en kort stund. Alla utom Anita, som i sig var lugn, och som satt med högra kinden lutad mot armens mjukhet.
-Vem av er har mer än ett huvud?
-Korven, skrek flera av dem. Korven var den maskulina versionen av Anita, men gick redan i sexan, var fjorton år gammal och hade en enorm kroppshydda med ett skäggigt ansikte längst upp.
-Dubbelhuvud! ropade trollkarlen, och alla, utom Korven och Anita, skrattade. Även jag.
-Fröken! skrek hon i sjuan.
-Tre huvuden! Fröken har tre huvuden, fortsatte Marvin och höjde händerna. Han fattade pekpinnen som trollspö. Tre huvuden är rätt mycket, men inte tillräckligt. Får jag be om tystnad. Nu ska vi se … nu ska vi se … Jag känner på mig att här finns någon som har ytterligare ett huvud, någon med fyra huvuden … Nu ska vi se … Han vankade upp och ner mellan bänkraderna.
-Varför är den så där …? envisades Gastón.
-Hur då? Marvin stannade till.
-Liksom trasig.
-För att jag ska ha två munnar. En bra trollkarl måste ha två munnar: en för att framföra tricket och en för att dölja knepet. Jag håller isär dem med hjälp av det här – han pekade på ärret – för att vara säker på att de fungerar som de ska. Men med huvuden är det inte alltid så. Ibland kan man ha flera huvuden utan att de hänger ihop med kroppen, kanske inte ens det huvud man ser, det som man använder för att dra på sig tröjan. Det händer framför allt om det rör sig om mer än tre huvuden.
Han rundade bänken längst ner och log mot mig med sina båda munnar. Han blev vacker när han framträdde. Det förvandlade lytet i hans ansikte till någonting alldeles speciellt. Han närmade sig långsamt katedern.
-Nu vet jag, sa han. Jag har hittat henne. Fyrhuvud … Vad heter du?
Ungarna började bua. Anita lyfte blicken eftersom pekpinnen hade valt henne. Hon tittade sömndrucket på trollkarlen. Jag var nära att hejda honom.
-Vad heter hon? frågade han mig.
-Anita, svarade jag.
Hon reste sig upp och gick, utan att se på mig, fram i klassrummet. Barnen slutade bua. Jag undrade tyst hur mycket skada hon skulle kunna ta av det hela, men Marvin hade redan placerat henne inuti tornet av lådor. Allting verkade så självklart. Hon såg ut att uppskatta situationen. Korven kastade en pappersboll som studsade mot svarta tavlan. Trollkarlen böjde sig ner och plockade upp den.
-Någon har skickat ett meddelande till oss, Anita, sa han och vecklade upp papperet. Dubbelhuvudet önskar dig lycka till med uppdraget.
Hon log. ”Jag önskar inte alls henne nånting”, ropade pojken. Jag tecknade åt honom att sätta sig ner och hålla tyst. Marvin frågade Anita om hon hade det bra.
-Ja, svarade hon.
Han stängde försiktigt de båda luckorna i de två nedersta lådorna. Hennes huvud skymtade i den översta luckan som fortfarande stod öppen.
-Säkert?
Anita lyfte på axlarna, som inte syntes, men eftersom huvudet sjönk ner en aning så antog jag att hon gjorde det. ”Bara inte hennes mamma kommer in”, tänkte jag. Jag höll tummarna.
-Bra, sa Marvin. Om jag inte tar fel så har Anita både en fantastisk tankeförmåga och en otrolig fantasi, bara det att hon inte har utvecklat dem ännu eftersom hon är så liten. Hur gammal är du?
Hon höll upp åtta fingar i luckan.
-Det är klart, åtta … Och fyra huvuden, det var väl så jag sa?
-Ja, svarade barnen.
-Bara det att de inte syns eftersom ingen har kopplat ihop dem än. Knack, knack – han knackade på lådan. Är det kortslutning i det här huvudet?
-Jaaaa! ropade Anitas enda två väninnor.
-Det är henne jag frågar. Slår det gnistor när ni tänker, lilla fröken?
-Jag vet inte, svarade hon.
-Så ni vet inte. Nåja … Gör det någonting om jag stänger luckan?
-Nej, svarade hon.
Jag trodde att hon skulle börja gråta när det blev mörkt. Han stängde luckan. Barnen spärrade upp ögonen. Man kunde höra andhämtningen från de små lungorna. Jag reste mig upp.
-Är det bra med dig, Anita? frågade jag. Trollkarlen tecknade åt mig. Jag höjde rösten.
-Ja, svarade hon. Hennes jakande svar kom som nerifrån en brunn. Jag satte mig ner. Jag kände mig väldigt nervös, och vad som sedan följde förvånade mig så mycket att jag inte någon gång under själva tricket visste hur jag skulle reagera. Allas uppmärksamhet var riktad mot trollkarlen, som började vrida på den översta lådan. Han använde båda händerna så att det skulle se ut som om han verkligen fick kämpa för att skruva av Anitas huvud. Läppen delade sig på mitten i och med den låtsade ansträngningen. Någonstans ifrån plockade han fram en svart platta som han sköt in där hennes hals borde sitta. Han lyfte undan den översta lådan och gick bort med den till katedern. Både barnen och jag följde den med blicken. På golvet stod nu ett lägre torn. Barnen reste sig upp i bänkarna. Marvin knackade försiktigt några gånger på locket till lådan på katedern. Han frågade:
-Är du kvar?
Inget svar.
-Anita, jag frågar om du har det bra, hjärtat mitt?
-Ja, hördes hennes röst inifrån lådan. Trollkarlen gjorde några rörelser med pekpinnen. Han öppnade luckan och de barn som hade ställt sig upp ryggade tillbaka.
-Hej, sa Anita.
Men det var inte Anita utan Anitas huvud, som på något oförklarligt sätt stod på min kateder utan sin kropp.
-Gör det ont?
-Nej.
-Har resten av kroppen det bra?
-Mmnn, svarade hon.
-Betyder det ja?
-Ja.
-Vill du någonting?
-Vad då?
-Om du vill ha någonting, om du vill veta någonting …
-Nej.
-Rör dig inte då, sa han och stängde luckan. Han tog upp de tre tomma lådor han hade ställt på golvet alldeles i början av föreställningen. Så placerade han en till höger om den första lådan och de två andra ovanpå de båda så att de bildade ett större prisma. Tystnaden i klassrummet var så kompakt att den gick att skära med kniv. Han ställde sig framför luckorna. Så öppnade han återigen den första luckan. Anita var kvar. Därefter öppnade han luckan bredvid och de båda luckorna ovanför. Fyra huvuden.
-Ojj …, kom det från de fjorton barnmunnarna.
-Hej, sa Anita, som nu var fyrdubblad.
Jag höll tummarna ännu hårdare för att inte hennes mamma skulle komma in i klassrummet och säga ”maten är serverad” och få se sin dotter halshuggen och mångdubblad, och med ett oförklarligt leende på läpparna.
-Det här är inget trolleritrick, sa Marvin, det här är vad som fanns inuti Anita. Det enda jag har gjort är att plocka fram det så att ni också kan se det. Men det finns ett problem.
-Vad då? undrade jag. Barnen såg på mig.
-Oordningen, svarade han. Problemet med Anita är oordningen. Anitas huvuden sitter inte riktigt som de ska. Av skäl som hon inte rår för har de kommit på villovägar och bytt plats med varandra. Det är precis som om han, vad hette du nu?
-Gastón.
-Det är som om Gastón skulle sätta sig på Anitas plats och hon på hans.
-Då skulle jag inte kunna kasta kritor på henne, sa Gastón.
-Kanske skulle hon kasta kritor på dig.
Anita lyssnade till förklaringarna utan att röra en min. Jag tittade på klockan. Den var fem i tolv. Klockan tolv skulle hennes mamma komma in genom dörren, och hon var ju så plump, stackarn. Jag tecknade åt trollkarlen att skynda på.
-Tänk dig, Gastón, om alla saker bytte plats med varandra … Istället för att ligga vid svarta tavlan skulle kritorna ligga i förbandslådan och plåstren vid svarta tavlan.
-Då skulle man ju inte kunna skriva! ropade pojken med pomada i håret.
-Eller plåstra om någon! tillade hon med flätorna.
-Vi skulle bli tvungna att ställa allt på sin plats, fortsatte trollkarlen. Eller lära oss att plåstra om med kritor och rita med självhäftande tejp och gasbindor.
Några av eleverna skrattade till. Han stängde de fyra luckorna, en efter en. Och tillade sedan:
-Därför ska jag flytta om lådorna så att allting hamnar där det ska. Plåstren i förbandslådan och kritorna i kritasken. Och vart och ett av huvudena på sin rätta plats.
Han tog den översta lådan och ställde ner den, tog så den vänstra och flyttade den till höger, tvekade ett ögonblick och flyttade sedan på de båda översta lådorna igen.
-Så där, sa han.
Jag hade följt hans rörelser med uppmärksam blick. Av någon anledning hade han inte rört den första lådan, den som stod längst ner till höger. Han öppnade den. Anita var fortfarande kvar.
-Ser ni någon skillnad?
-Nej, svarade vi.
-Och du? frågade han Anita.
-Nej, svarade hon.
Trollkarlen stängde luckan för hennes ansikte, satte ner de tre andra lådorna på golvet och ställde så tillbaka den första lådan ovanpå de båda lådor där Anitas kropp befann sig. Så drog han undan den svarta plattan. Med en överdriven kraftansträngning låtsades han skruva ihop henne igen.
-Ingen märkte någonting, sa han, men det kommer ni snart att göra. Anitas huvuden har kopplats ihop igen. Och det är en så stor händelse att om ni inte märker något så är det för att era egna huvuden är i oordning och kanske inte ens går att få ordning på. Men i hennes huvud har förvirringen upphört.
Han öppnade alla luckorna i en enda rörelse, som om de hängde ihop. Anita klev ut. Hennes mamma stack in huvudet i klassrummet, blängde föraktfullt på trollkarlen och hans attiraljer och sa:
-Maten är serverad, polenta med tomatsås utan lök.
Barnen reste sig upp under stim och stoj. Sedan försvann de till matsalen. Anita satte sig ner i sin bänk. Jag gick fram till Marvin, som redan hade börjat packa ihop sina saker.
-Hur gjorde ni?
-Speglar, svarade han böjd över lådorna. Han drog isär en av kartongerna, och inuti den satt en spegel. Så tog han alla sina saker och gick ut ur klassrummet för att packa ner dem i släpvagnen. Han tog av sig den höga hatten och satte på sig hjälmen.
-Stannar ni inte kvar och äter? försökte jag.
-Jag tror inte att kokerskan skulle vilja det. Dessutom väntar de mig klockan fyra i Olavarría.
-Pekpinnen är min.
-Ja, just det.
-Det var en fantastisk föreställning, gratulerade jag honom. Hans hand var iskall. Sanningen att säga så var det hela verkligen förbluffande.
-Tack.
-Kommer ni tillbaka?
-Varför skulle jag det nu när de redan har sett tricket?
-Är det det enda trick ni kan?
-Nej, jag kan fler. Men regeringen betalar mig för att göra det här. Den dag jag får betalt för att göra ett annat kanske …
Han satte sig upp på motorcykeln. Så kickade han tre gånger för att få igång den.
-Tack ännu en gång.
-Detsamma, svarade han.
Han tog stöd med fötterna i marken för att vända motorcykeln och körde sedan ut på den jordiga vägen. Jag återvände till klassrummet och stängde dörren efter mig. Anita satt kvar i sin bänk.
-Är inte du hungrig? undrade jag.
Hon skakade på huvudet. Med de fyra i ett. Jag satte mig ner på huk intill henne.
-Vad tyckte du, då?
-Konstigt, men spännande, svarade hon.

Framstegen kom lite i taget under en längre tid. Jag kunde inte säga hur, men den nästan lite efterblivna flickan hade fått tillbaka förmågan att umgås och att lära sig saker. Hon läste snart flytande och skrev utan stavfel. Om något av de andra barnen hade svårt med läxorna hjälpte hon dem. Hon gick i fjärde klass men klarade av sjundeklassarnas uppgifter. Läste jag en mening kunde hon ta ut subjekt och predikat, verb, akusativobjekt. Hon var den enda av eleverna som hade lyckats lära sig hela multiplikationstabellen utantill. Klasskamraterna började respektera henne. Det var bara mamman som beklagade sig.
-Om ni lär Anita så många saker kommer hon att vilja lära sig mer och sedan kommer hon inte att vilja arbeta för herrn. Och så kommer hon att lämna mig.
Det var det som var problemet. Jag rekommenderade henne själv för en av skolinspektörerna så att hon skulle ordna ett stipendium till gymnasieskolan i Necochea åt henne. Anita blev antagen på skolan vid torget med högsta betyg. Därefter tappade jag bort henne under en period.
Skolan var inte längre vad den en gång hade varit. Barnen blev allt besvärligare och jag saknade Anita. Hennes mamma visade så mycket ilska mot mig att jag blev tvungen att avskeda henne. Hon lade aska och till och med cigarettfimpar i maten. Jag såg henne försvinna genom samma fönster som jag en gång hade sett trollkarlen komma. Jag väntade alltid på att han skulle dyka upp igen. Det gick fem år, men den som kom tillbaka var hon. Hon var ångerfull över det där med cigaretterna och behövde arbetet eftersom hon inte hade några pengar. Hon hade magrat betydligt och var alldeles rynkig i ansiktet. Jag berättade att jag skulle flyttas söderut, till en grundskola utan matsal. Eleverna skulle förmodligen få äta inne i klassrummet. Jag föreställde mig skrivböckerna med fläckar av tomatsås. Hon höll med. Innan jag rekommenderade henne för den nya läraren fick jag henne att lova att hon inte skulle göra några dumheter.
Jag frågade om hon hade hört av Anita och hon visade upp tre kuvert. Hon pekade på ett av dem och jag öppnade det och läste brevet tyst för mig själv medan hon såg på. Anita hade gått ut med högsta betyg och skulle snart fortsätta till huvudstaden för att läsa juridik. ”Ni måste vara stolt”, sa jag. ”Vänta och se”, svarade hon allvarligt. Hon räckte mig det andra brevet, som hon redan hade plockat fram ur kuvertet. Anita hade förlovat sig med en blivande agronom.
-Det är väl landsbygden som drar, sa jag menande.
-Jag inbillade mig samma sak som ni … Men bli inte alltför glad innan ni har läst det tredje brevet.
Av det tredje brevet framgick det att kärleken inte hade hållit. Studierna gick bra. Juristlinjen var intressant men också en lätt match för Anita.
-Jag har fått en oförskämd dotter, sa kvinnan.
Hon hälsade inte till någon annan än mamman och frågade sedan hur det gick med skörden.
-Bra, tack, sa jag tyst. Jag stoppade tillbaka breven i kuverten.
Det var min sista eftermiddag på skolan. Anitas mamma stoppade ner breven i rockfickan och sedan stod vi kvar och tittade på solen, som lyste rödare än någonsin ovan veteaxen.

Det stämmer att jag har blivit gammal, men det beror på att jag till slut befordrades till chefsinspektör. Jag flyttades från en skola till en annan, och en annan, och en annan, och slutligen till La Plata, där det bestämdes att jag skulle byta arbetsuppgift. Själv ville jag det aldrig. Nu åkte jag återigen runt i alla skolor, men stannade bara en dag i taget på varje ställe. Varje gång jag ser en skolfröken på tjugo, tjugofem år ser jag mig själv innan alla rynkorna i ansiktet och runt ögonen kom. Minns hur även jag höll handen över halsöppningen på arbetsrocken när jag rätade på ryggen inför klassen. I dag fyller jag i formulär, granskar betygsättning, ställer enkla frågor till eleverna. Den där förmiddagen hade de bett mig att stanna kvar och äta, vilket inte händer särskilt ofta. Det var en skola i Tandil med en kvadratisk skolgård med både flagga och skolans egen fana, och ett minikök där det arbetade en kinesiska. Det var varmt ute.
-Tycker ni om endiver? undrade kinesiskan.
-Mycket, svarade jag.
Jag tittade ut genom fönstret som vette mot vägen. Landskapet var inte detsamma som alltid. Förutom solrosorna, vetefälten och himlen fanns det berg. Och en motorcykel. En släpvagn. Motorcykeln med ett släp på cykelhjul fullastat med kartonger. Den såg nästan exakt likadan ut som tidigare, han hade bara fäst en blank plåtskylt ovanför lyset med texten ”Den fantastiske Marvin”. Så nu var han även fantastisk. Jag vände mig mot dörren. Barnen var ute på rast. Lärarinnan stod och pratade med någon som jag inte kunde se från min plats.
-Och vitlök, señora? Vill ni ha den finhackad?
-Sch.
Jag böjde mig fram. Mannen tog av sig hjälmen. Han hade blivit aningen gråsprängd, och håret var längre och okammat. Jag kunde inte höra vad de sa eftersom lärarinnan vände sig bort då hon förstod att hon var iakttagen. Jag drog mig tillbaka. En av grytorna återspeglade mitt gamla ansikte, en karta över alla dessa år. Står man så länge med fötterna i myllan får man till slut också ett ansikte av jord. Jag gick fram till fönstret igen.
Lärarinnan skulle få bestämma det här på egen hand. Jag kom att tänka på Anita. Jag föreställde mig hur hon hade klarat sin juristexamen med högsta betyg och nu satt i ett arbetsrum i huvudstaden, där hon försvarade människor mot andra människors intolerans. Jag höll tummarna. Jag hade inte tänkt på om Marvin fortfarande hade sin missbildade läpp. Han stod med ryggen vänd mot fönstret och skulle just börja lasta ur sina attiraljer. Samma lådor i guld och rött. Men så hängde han hjälmen på styret och gick tillbaka in i klassrummet med tomma händer eftersom lärarinnan hade ropat på honom. Han höll ena handen så att jag inte kunde se hans ärr. Jag kunde inte höra vad de sa eftersom barnen stimmade och skrek ute på skolgården.
-Och chorizo, ska jag lägga i det?
-Få se här.
Jag böjde mig över grytan. Grönsakerna flöt omkring i något som påminde om rödfärgat bläck. Skolklockan ringde. Barnen dämpade sin lek. De ställde upp sig på led. Lärarinnan tog den första, som var albino, i handen. Andra pojken i ledet slog honom i huvudet med en plastlinjal. Jag skyndade in i klassrummet samtidigt som jag hörde ljudet från avgasröret.
-Vart tog den där mannen vägen? frågade jag.
Ledet med barnen kom emellan frågan och mina steg. Emellan lärarinnan som sa att ”vi var ju mitt i en lektion …” och den märkliga rörelse hon gjorde med högerhandens pekfinger och tumme, ett grepp om överläppen ungefär på mitten. Emellan den tjugoåriga lärarinnans önskan om att se föreställningen och det allvarsfyllda i chefsinspektörens närvaro. Jag skyndade ut på vägen. Mannen med hjälmen avlägsnade sig alltmer, försvann nedför en backe och vidare bort mot den grå vägens horisont.

(Översättning Hanna Axén)